Adjö, min käraste Puh!

Nu finns Puh i vinden.

Sent igår kväll, så fick Puh någon typ av attack – jag gissar på hjärtat, för det var ganska likt så som min flattetik betedde sig.
Jag satte mig på golvet, och lade honom försiktigt mellan mina ben – och sedan smekte jag honom lugn. I början kunde jag känna de hårda hjärtslagen genom hans magra bröstkorg, sedan lugnade hjärtat ner sig.
Han hade fortfarande ont, och fick sedan en Rimadyl – och alla sov gott under natten.

Dock – den här incidenten fick mig att ta det slutliga beslutet – och i morse var jag hos veterinären och lät honom somna in, alldeles fridfullt i hennes vackra minneslund – med milsvid utsikt över Skånes åkrar.
Där fick han en lugnande spruta – och lade sig ner på gräset. Jag satte mig bredvid, och stilla tårar rann konstant nerför kinderna. Efter ca 10min, så fick han nästa spruta och somnade in helt.

Jag satt kvar några minuter bredvid honom efter att han avlidit, och då kom veterinärens västgöta-hane ut till oss. Hälsade glatt på mig, och luktade sedan noggrant igenom Puh – varefter han liksom sa ‘japp, dit ska vi alla gå’ – och så återgick han på det mest naturliga vis till att hälsa på mig. Så självklart, liksom.

Hela tiden blåste det en mild vind, men när jag kom ut till bilen efteråt och skulle köra hem – så kom det en stark vind fr väster, rakt i ansiktet på mig. Den varade bara några sekunder, och kändes som en smekning, som om Puh sa adjö.
Därefter landade 4 st vita duvor på marken alldeles framför mig, och jag fattar inte var de kom ifrån. Det var inga skogsduvor, utan vita fredsduvor. Mitt ute på landet.
Då brast det igen, och tårarna flödade över. Samtidigt – så kändes beslutet helt rätt.

Puh – min käraste.
Puh – min stolte.
Puh – min hjälte.

Flyg i vinden.

Annonser
Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Adjö, min käraste Puh!

  1. Beklagar din sorg och skickar styrkekramar till dig

  2. pebblesse skriver:

    Tack goaste Anki Hult – för den här varma dikten:

    Do not stand at my grave and weep,
    I am not there; I do not sleep.
    I am a thousand winds that blow,
    I am the diamond glints on snow,
    I am the sun on ripened grain,
    I am the gentle autumn rain.
    When you awaken in the morning’s hush
    I am the swift uplifting rush
    Of quiet birds in circling flight.
    I am the soft starlight at night.
    Do not stand at my grave and cry,
    I am not there; I did not die.

    • Anki Hult skriver:

      Kramar till dig från mig. Dikten får mig att gråta varje gång jag läser den men den tröstar samtidigt. Å visst är det där de är, våra änglahundar…

  3. Puh i vinden, vad vackert det låter men samtidigt så sorgligt….
    Många tröstkramar till dig från oss.

  4. Pernilla skriver:

    Tomheten gör ont. Puh fick ett långt liv och vilket bra liv! Nu har han det bra, får vila och ha det gott. Vet inte vad man ska säga, men behövs det ord? Puh betydde mycket under de år vi inte hade hund själva och han botade många bekantas hundskräck. Tack för det snällaste hund!

    Pernilla med familj

  5. Anneli Zäll skriver:

    Åh… Jag vet så väl hur du känner dig…
    Om ungefär 3 veckor är det 1 år sen Ramses somnade in och jag kommer ihåg det så väl..

    Mina varmaste kramar och tankar går till dig, Gunilla!

    Kram Anneli med Älva!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s