13/4 En härlig pudeldag

Åh vad jag gillar pudelfolket! Iaf den aktiva delen av det – vilken dessutom växer stadigt!!

För någon vecka sedan så kom det en fråga ifall någon var sugen på att spåra ihopa under påsken – och vips så var vi 10 st som ville vara med!
Susann öppnade sitt hem för oss igår, och bjöd oxå på kvällsmat åt uthungrade spårläggare, utöver efter att ha planerat ut bra spårmarker till oss – STORT TACK, SUSANN!

Gorm fick 500m annan persons spår, som var 1½tim gammalt. Han är lite svår att förstå, för han går ut med mega-stort intresse och rejäl intensitet. Märker vinklarna på bara någon meter och lätt att läsa. Sedan tror att jag han blir trött i huvudet – ungefär efter 400m – och börjar höja nosen, och försöker vinda spåret, istället för att spåra. Då kommer tappten, och sedan har han svårt att hitta tillbaka – och då blir han svårare att läsa oxå.
Igår kände jag liksom att, okej, jag släpper honom fri – så att han fick frispåra. Eller ifall det blev sök, det är jag lite osäker på.
Han for som en vante, och både motivation och intensiteten ökade igen. Plötsligt så stod han stilla upp på en kulle i någon sekund el två – och sedan gick han vidare. När jag kom dit, så såg jag att han hade stått rakt över slutpinnen… Förvånad

Jag ska spåra igen imorgon, och då ska han få 2 st 300m spår – direkt efter varandra, men med liten paus emellan.

Puh fick ett 3 tim gammalt annan persons spår, ca 300m långt. Han tog upptaget på ett godkänt sätt, men sedan kom vi bara max 100m – och sedan var han helt lost. Varför? Jag vet inte riktigt – fast jag kan kanske inte begära att han ska klara så gammalt spår, i den värmen, på torrt underlag – när jag inte tränar oftare än vi gör.

Efter kvällsmaten hos Susann, utmanades hundarna att apportera helt, okokt ägg + en femkrona + rå korv. Skrattar
Puh fixade ägg och femkrona finfint. Men korven var SVÅR att hålla stilla i munnen, så där tränade vi mest bara att hålla fast.
Gorm fixade oxå ägget fint – men jag vågade inte femkronan. Han är för hetsig och jag var inte säker på att mynten inte skulle åka ner i halsen på honom..
Korven fick han oxå prova på att hålla fast – och han var tydligt förvirrad. Matte räcker fram en korv – och så säger hon att jag inte får äta den!! Bäst att spotta ut den igen!
Någon sekund fick jag iaf Gorm till att hålla korven i munnen utan att försöka svälja den hel.

Annas lille Tulo – som sades vara en blyg och försiktig herre – föll för Gorms enorma charm, och utropade honom som sin nye idol. Så där for en svart storöra och en brun hårboll omkring i trädgården, och de hade sååå kul!!
Sedan kom det ut en större brun hårboll – dvs Susanns storpudelvalp Sonja – och då hade inte Gorm tid för några småglin längre… Gorm uppvaktade ivrigt – men Sonja var för ung för sånt, och tog allt som en lek!

Annonser
Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s